Gammal och hederlig berättarkonst utlovar intimitet och rysningar i eldens sken

 

Kura i eldens sken, krypa lite närmare grannen, känna rysningarna längs ryggraden och låta sig skrämmas sådär lagom mycket så att känslan sitter i långt in på småtimmarna. Och framför allt, låta sig få sköljas med i fantasins inre bilder medan berättaren förföriskt tar med dig till en annan tid.

Det handlar om tvättäkta berättarkonst, och ikväll är det dags för en av tre berättarkvällar på Stora Hyttnäs i Sundborn; Kusliga berättelser i eldens sken.
– Det är gammaldags, okomplicerat och lågtekonologiskt. Det blir lite annan stämning än att se film, kolla på tv eller till och med att se en teaterföreställning med avståndet mellan scen och aktör. Här blir det väldigt nära. Det lockar nog tror jag, säger Lasse Arnheim som är en av arrangörerna.

Och visst finns det ett visst sug att gå tillbaks till det enkla. Tidigare fullsatta kvällar talar sitt tydliga språk.
I motsats till dagens snabba och krävande samhälle med ständig uppkoppling och höga krav bjuder den ideella Kulturföreningen Salomo på upplevelseindustrins slowfood, som Lasse träffsäkert uttrycker det. I samarbete med fler aktörer har kvällarna återkommit under några år.

Det är Droppen Sundberg, Lasse Arnheim och Sven Håkansson som är stommen i detta. ”Gammeldags, hederligt berättande. Allt från klassiker av Poe till kusligheter med mer lokal anknytning. Allt framför den sprakande kaminen”, står det på affischen som trion delar ut.
– Just kusliga berättelser är inte nödvändigtvis desamma som spökhistorier. Vi berättar till exempel om ett toalettbesök och en sådan grej kan också uppfattas som väldigt skräckfyllt, förtydligar Lasse och fortsätter.
– Vi tar också upp kriminalfall från en historisk tid, men även spindlar och påhittade skrönor som Droppen står för. Det ska vara lite spooky, med en salig blandning av folktro och andeväsen. Lite rysningar längs ryggen är en bra grej. Men för den delen utesluter vi inte spökgrejer.

Vi ses på på Kopparhattens kafé där vi sitter och pratar om berättarkonsten. De är alla rörande överens om att det inte behöver handla om vad man berättar, utan hur man gör det.

Vad krävs för att vara en bra berättare tror ni?
– Det krävs en form av inlevelse. Det får ju inte bli en fysiklektion med ren faktaförmedling. Jag tror just inlevelse är grejen – har man det så får man också resten på köpet med nyanseringar och fraseringar. Teatervana kan vara en bra egenskap att ha tror jag, funderar Droppen Sundberg och sneglar på Lasse Arnheim som nickar medhållande. Både han och Sven Håkansson har tidigare guidat och har berättandet i sig.

Vad är det som fascinerar med berättarkonsten?
– Bara eld i sig sitter i människans ryggmärg, det gör något med en. Vi har i alla tider samlats runt elden och berättat historier. Det låter som en riktig klyscha men det ligger faktiskt något i det, säger Lasse och Droppen menar att man behöver inte gå så pass långt tillbaks i tiden för att minnas tjusningen i berättande.
– Om man bara ser till sin egen barndom, och när man fick en godnattsaga berättad för sig. Det är något speciellt i det, och det triggar ju fantasin lite.
Och sedan är det ju lite lyxigt också menar Lasse. Att känna sig utvald i att någon berättar för just mig. Därför finns det ett begränsat antal platser så att det ska bli lite just lite intimt.
– Det blir lite som gamla tiders umgängesliv, menar Lasse Arnheim.

Tre söndagar i följd arrangeras alltså kusliga berättelser på Stora Hyttnäs; 10/2, 17/2 och 24/2. Förfrågan kom i somras om att göra något på den gamla familjegården, där familjen Linderdahl huserat under flera generationer.
– Hemmet är helt orört, det är som att kliva in rakt in i historian. Det är så häftigt, och slår vilken samlingslokal som helst! Vi är så glada att vi får husera där med våra berättarkvällar, säger Lasse och berättar om paret Linderdahl.
– De fick tre barn, ingen av dem gifte sig, och de bodde periodvis i sitt familjehem. Det sista barnet dog 1983, 93 år gammal. När han gick bort skrev han testamente och en Linderdahlska Stiftelsen uppstod.
– Sonen var dessutom en god berättare, så det blir lite som att gå i hans fotspår.